Vinterhämpling (Linaria flavirostris) är en
palearktisk fink som häckar i bergsområden eller på kustnära
hedar. Den förekommer i två skilda områden, dels i nordvästra
Europa, dels i Centralasien. I Europa ses den vintertid ofta i
ruderatmarker på jakt efter frön. IUCN kategoriserar den som
livskraftig. Vinterhämplingen är till storlek och form lik
hämplingen, dock med något längre och mer kluven stjärt samt
mindre huvud.
Fjäderdräkten saknar hämplingens röda på hjässan och bröstet.
Ryggen är mörkt brunsvart och undersidan vit till smutsvit. Den
anlägger sin adulta fjäderdräkt vid tre års ålder och hanen har
då en rosa övergump och rosa inslag på bröst och panna. Om
vintern är näbben gul men blir gråbrun på sommarhalvåret.
Medellängden är mellan 12,5 och 14 centimeter.
Vintertid skiljer den sig från unga hämplingar på kraftigare
streckad och tydlig gulbrun ton, avsaknad av kanelbrun rygg,
ingen fläckning på strupens mitt och tydligare ljusa vingband.
Den har ett lite metalliskt vresigt lockläte "tweeht" eller "dreeht"
som gett den det engelska trivialnamnet Twite. Sången är mest
lik citronsiskans, med snabba drillar och surrande ljud.
Vinterhämplingen härstammar från den tibetanska faunatypen som
finns i bergstrakterna i Centralasien. Den förekommer också i
stora områden i Kaukasus och i bergsområdena och på högplatåerna
i Turkiet, liksom isolerat i Europa på de Brittiska öarna (cirka
10 000 par), i Norge (100 000–500 000 par) samt ett litet antal
i Sverige, Finland och Ryssland. |
Den saknas dock helt som häckfågel i större delen
av Europa och även i bergskedjorna i Alperna och Pyrenéerna. Den
europeiska förekomsten anses vara en rest från en under istiden
sammanhängande förekomst över de västra och centrala delarna av
Palearktis.
Merparten av de centralasiatiska beståndet är stannfåglar men
vissa populationer genomför kortare förflyttningar. De
nordvästeuropeiska populationerna är mer flyttningsbenägna men
kategoriseras ändå som partiella flyttfåglar och på vintern
återfinns den bland annat i Sverige, Danmark, Tyskland och
söderut till Ungern.
Det första svenska bofyndet gjordes i Karesuando i Torne
lappmark 1875. Idag häckar vinterhämplingen sällsynt i
bergsbranter i västra delarna av fjällkedjan. Flest antal säkra
eller troliga häckningar har rapporterats från Torne lappmark,
framför allt i omgivningarna runt Torne träsk, samt från västra
Härjedalen. Även häckningar i Lule lappmark har rapporterats.
Vid Kullaberg i Skåne, som påminner om vinterhämplingens
häckningsmiljö på de Brittiska öarna och i södra Norge, har den
setts under häckningstid 1974–76 och 1978, och år 1982 gjordes
ett häckningsförsök. I södra och mellersta Sverige övervintrar
den regelbundet och återvänder norrut under april och maj. |
