Blåhake


Blåhake - vitstjärnig - i Ottenby maj 2019.


Den sydliga arten skiljer sig från den nominatrasen på att hanens bröstfläck är silkesvit istället för roströd.

Ett bra kännetecken hos den adulta blåhaken är ett kraftigt gulvitt ögonbrynsstreck, den mörka stjärtens roströda fält på sidorna och de långa benen. Hane i sommardräkt känns igen på det klarblå, i svart och rostrött tecknade bröstet. På hösten är bröstteckningen blekare och av den blå färgen återstår endast litet. Hos blåhakehonan saknas vanligen den blå och roströda färgen helt och honans gräddvita strupe kantas undertill och på sidorna av svarta fläckar. Blåhakens ben är ljusbruna, näbben är svart och iris är mörkbrun.

De i Lappland förekommande blåhakarna hör till nominatrasen. I södra Finland påträffas tillfälligt den södra rasen. Den sydliga rasen skiljer sig från nominatrasen på att hanens bröstfläck är silkesvit istället för roströd. Det går inte att skilja på honorna från olika blåhakeraser i fält. De bygger bo som är väl gömt bland markvegetationen. I huvudsak byggt av torrt gräs, löv, mossa och lav. Fodrat med fint gräs. Boskålen mycket djup.
Häckning: Lägger 4–8 ägg i maj-juni. Endast honan ruvar, ruvningstid 12–15 dygn. Boungar 12–13 dygn, ungarna flygfärdiga efter 14–16 dygn.

Utbredning: “Lapplands näktergal”, som häckar endast i norra Lapplands fjällbjörkskogar och på försumpade fuktiga platser. Minskat i antal. Finlands häckningsbestånd uppskattat till 30.000 till 80.000 par.
Blåhaken är nattflyttare och höstflyttning sker i augusti-september med återkomst i maj. Övervintrar i Nordöstra Afrika och i södra Asien.

Föda består av ryggradslösa djur, bär och frön. Blåhakens läte låter som ett torrt smackande “drak drak”. Lätet beskrivs som en flagglina som slår mot flaggstången. Sången vacker och mångskiftande. Blåhaken är Lapplands landskapsfågel.

Copyright© 2019 - bizon.se